sofria.blogg.se

Jag är en ensamvarg. Träffar nästan aldrig folk förutom via jobbet - jag jobbar sålunda med människor, vilket jag själv valt och trivs med. Men på fritiden.. Umgås väl ett par gånger i månaden med någon /några kompisar. Trivs bra i mitt eget sällskap.. och med andra, det ska helst vara en balans. En del har svårt att förstå hur jag ibland väljer ensamheten på samma sätt som jag inte förstår hur somliga inte kan uppskatta att umgås med sig själv. Vantrivs de med sig själva eller har de dålig fantasi och vet inte vad de ska göra om de inte har nåt sällskap som kommer med idéer? Nej förlåt, nu är jag sådär vass i mitt sätt att uttrycka mig och har en alltför kaxig framtining igen. Haha. Fick faktiskt bara för någon dag sen detta konstaterat. Att jag måste bli snällare i min attityd, mindre kaxig mer ödmjuk osv.  Jag tycker man ofta får höra så mycket om hur man bör vara eller på vilka sätt man bör förändra sig. Sådant slipper man höra om man är ensam. Nu blev det mycket man här.. Well. som sagt. Kan vara kul att hitta på saker med vänner ibland också, Annars leker väl livet utan att känna av det så mycket. Nä men faktiskt så känns det lite så. Lever jag? Jag tror väl det. Men känns inte så mkt. Är vare sig stressad över något särskilt för ovanlighetens skull och inte heller glad eller ledsen. I’m just nada. nothing. Någonstans mellan död och levande. Är som i någon sorts bubbla där ingenting känns speciellt mycket. Ganska soft på ett sätt men möjligen lite trist. Kanske hittar jag ut någon dag. Känner mig levande igen. Såväl i ensamhet som tillsammans med andra. Men just nu är jag här. Ett tag till skulle jag gissa. Och det är ganska tryggt.