sofria.blogg.se

Under september 2023 hade jag en ganska rejäl psykos. Det är lätt att tro att en psykos fungerar ungefär som en hjärtattack - att det är något som dyker upp plötsligt och har akuta, märkbara symtom samt (i bästa fall) går över lika snabbt. Men en psykos kan vara utdragen, trappas upp och smyga sig på likt en depression. Hänga i i månader. Bli bättre vissa dagar och sämre andra dagar. Den kan även gå över av sig själv, trappas ner likt en förkylning. 

 

Jag tror det var ovanan att jobba heltid i kombination med brist på återhämtning som gjorde att jag dag för dag på mitt nya jobb började må sämre. Det var mycket nytt och mina tidigare sämre erfarenheter från jobb i kombination med dålig självkänsla skapade inbillning och paranoida tankar.

 

Den 11/9 var måttet rågat. Bägaren hade runnit över. Jag klev in på jobbet och möttes av en kollega som kollade avskyvärt på mig (inbillning). Blev gråtfärdig redan då, eftersom det var en uppföljning av olika händelser med kollegor från veckan innan, som nu blev helt säkert fastställda. Nu var jag säker. De hade pratat ihop sig. 

 

Senare på dagen hörde jag folk prata med varandra. Jag vet fortfarande inte vad som var verklighet och vad som var inbillning. Det är skrämmande förstås, men det jag hörde då gjorde mig panikslagen och allt kändes katastrofalt och omöjligt. Kört. Jag satt verkligen i knipa. Folk trodde saker om mig och detta skukle bli mitt slut här på jorden.

 

Arbetsdagen var 8-16. Jag tog mig igenom den, med många gråtpauser på toan. Jag kände starkt för att dö. Allt var slut. Med dessa rykten och det folk trodde om mig - det skulle ingen överleva. Jag  cyklade hem gråtandes. Allt var så kört. Jag meddelade en vän att nu är slutet. Det här går inte att överleva. 

 

Jag började packa en väska. Planerade att gå ut i skogen. Gå långt. Bara gå ifrån allt.

 

Jag hann inte ens iväg innan det knackade på dörren med hårda slag. Attans tänkte jag. Att jag inte ens hann iväg. "ÖPPNA, DET ÄR POLISEN!!" ok, jag öppnar väl då. Ja vad gör man? Hoppa ut från balkongen var väl det enda andra alternativet men jag hade ingen lust att bryta benen.

 

Poliserna trängde sig på. Jag har mött dem på stan i efterhand. Den ena var lättare att prata med, Jag önskade dock att de båda skulle gå så fort som möjligt. Sa flera gånger "Det är lugnt, ni kan gå nu". Men de tjurade på. Höll sig kvar. Ville att jag skulle in på psykakuten. Kände mig lugn och ville verkligen inte. Men åkte med i polisbilen tillslut. Har knappt några minnen från psyk, men måste ha varit där i 4-5 timmar. Sen åkte jag hem. Jobbade igen dagen efter.

 

Sen dess då?

Det har varit jobbigt psykiskt men inte några fler psykoser. 

 

 

 

Kan berätta mer vid tillfälle. Är för trött nu.

 

 

//S