Jag är lyckligt lottad
Varför är det så förbjudet att vara öppen och ärlig i det här landet? Varför anses det fult och egocentriskt att säga att man är bra på något, prata om vad man har för drömmar och vad man har för möjligheter om att kunna nå dit.
Varför anses det ofint att erkännasina svagheter offentligt och att berätta om sina svårigheter för att be om hjälp och därmed kunna få den hjälp man behöver? Vad är det som är så farligt? Vad är vi rädda för? Varför denna feghet?
Jag tror vi är rädda för att sticka ut med risken att folk ska tro vi letar efter någon sorts offerroll. Naeh.. det är åtminstone inte därför jag skriver öppet och offentligt. Det är snarare för att rena hjärnan och även för att ge information till de som vill ta del av information helt enkelt.
Om jag nu blir blind tänker jag kräva saker av vården. Jag tänker våga be om all hjälp jag behöver för ett värdigt liv. Jag tänker hålla den positiva andan uppe och leta efter de möjligheter som finns. Inte tänker jag sitta tyst och tycka synd om mig själv. Nu blev det så här. Nu sparkar jag mig själv i baken. Letar upp alla möjligheter som bara finns. Tar min gåkäpp och går den promenad jag hade tagit även utan synskadan. Nu har jag inte fått min käpp än men ni fattar grejen, tankesättet, att erkänna sitt handikapp samtidigt som man ser möjligheterna med det.
För er som undrar hur mycket jag ser. Jag ser inte det jag skrivit nu. i sin normala textstorlek. Jag ser inte min spegelbild. Jag ser inte att skriva in koden när jag betalar men jag vet hur siffrorna ligger så det brukar funka för det mesta. Att handla går, men jag ser inte vad som står på hyllorna så måste tex ta fram och kollaså jag köper rätt märke osv. Jag ser inte folk jag möter så förlåt om jag inte hejar, jag ser er inte! Tangenterna på synten smälter ihop så det är svårt att spela men det går. Att laga mat går. Man får lukta och chansa. Be om hjälp att se om kycklingen ser rosa ut.. Man måste våga be om hjälp!!
I morgon är det äntligen dags för hjärnröntgen för att se om det nu finns någon möjlighet att min synskada beror på en liten tumör som går att få bort. Hoppas hoppas. Det känns lite skumt att hoppas att man har en tumör. Men en tumör går ju att få bort. En synskada som leder till total blindhet går däremot inte att få bort. När jag säger tumör menar jag naturligtvis att jag hoppas på en godartad sådan. Det är det bästa det kan vara. Jag är beredd på cancertumör med. Jag känner mig lugn. Har stängt av all oro och frustration. Vant mig vid tanken på vad det nu är..
Det finns värre saker. Svält, naturkatastrofer, missbruk, kvinnomisshandel. Osv.
Jag har det bra.
/s
Varför anses det ofint att erkännasina svagheter offentligt och att berätta om sina svårigheter för att be om hjälp och därmed kunna få den hjälp man behöver? Vad är det som är så farligt? Vad är vi rädda för? Varför denna feghet?
Jag tror vi är rädda för att sticka ut med risken att folk ska tro vi letar efter någon sorts offerroll. Naeh.. det är åtminstone inte därför jag skriver öppet och offentligt. Det är snarare för att rena hjärnan och även för att ge information till de som vill ta del av information helt enkelt.
Om jag nu blir blind tänker jag kräva saker av vården. Jag tänker våga be om all hjälp jag behöver för ett värdigt liv. Jag tänker hålla den positiva andan uppe och leta efter de möjligheter som finns. Inte tänker jag sitta tyst och tycka synd om mig själv. Nu blev det så här. Nu sparkar jag mig själv i baken. Letar upp alla möjligheter som bara finns. Tar min gåkäpp och går den promenad jag hade tagit även utan synskadan. Nu har jag inte fått min käpp än men ni fattar grejen, tankesättet, att erkänna sitt handikapp samtidigt som man ser möjligheterna med det.
För er som undrar hur mycket jag ser. Jag ser inte det jag skrivit nu. i sin normala textstorlek. Jag ser inte min spegelbild. Jag ser inte att skriva in koden när jag betalar men jag vet hur siffrorna ligger så det brukar funka för det mesta. Att handla går, men jag ser inte vad som står på hyllorna så måste tex ta fram och kollaså jag köper rätt märke osv. Jag ser inte folk jag möter så förlåt om jag inte hejar, jag ser er inte! Tangenterna på synten smälter ihop så det är svårt att spela men det går. Att laga mat går. Man får lukta och chansa. Be om hjälp att se om kycklingen ser rosa ut.. Man måste våga be om hjälp!!
I morgon är det äntligen dags för hjärnröntgen för att se om det nu finns någon möjlighet att min synskada beror på en liten tumör som går att få bort. Hoppas hoppas. Det känns lite skumt att hoppas att man har en tumör. Men en tumör går ju att få bort. En synskada som leder till total blindhet går däremot inte att få bort. När jag säger tumör menar jag naturligtvis att jag hoppas på en godartad sådan. Det är det bästa det kan vara. Jag är beredd på cancertumör med. Jag känner mig lugn. Har stängt av all oro och frustration. Vant mig vid tanken på vad det nu är..
Det finns värre saker. Svält, naturkatastrofer, missbruk, kvinnomisshandel. Osv.
Jag har det bra.
/s
