Allt är förstört
Längs den långa vägen fylldes mina lungor av luft och kylan höll sig en bit på avstånd genom solens strålande värme. Tanken på den framgång, det breda spelrum och den energi-symfonin som hade känts av i det senaste skedet av tid och rum, bredde ut tron och styrkan, hoppet att allt skulle bli som det var förutsett att bli, både för mig och för de andra. Allt skulle ordna sig. Det här var första utkastet för all lycka och framgång som väntade på oss alla. Vi skulle fylla våran ensamhet med lugn, glädje och förtröstan medan sorgen och det svarta hålet långsamt seglade iväg och blev allt mer avståndsagande. Vi fyllde våra sinnen med allt det hopp och motivationella åskådningar som kunde tänkas förgylla någons självsliga anda. Men väl framme såg vi inte längre. Väggarna susade och golvet blev ett hav där jag sjönk och sjönk, enda ner till botten av havet, på mindre än fem sekunder.
På mindre än fem sekunder låg jag på botten av havet och hade kramp, kunde inte ta mig upp och allt försvann. Jag ropade på hjälp men försvann medan den jag för bara några sekunder sedan hade ett förtroende gentemot, och som hade ett förtroende gentemot mig, förstod och avvisade alla tankar, allt hopp, all tro på mig. Allt sjönk till havets botten, på några sekunder och mina chanser var bortsprungna likt vinden. Det flimrade fortfarande och vetskapen om misslyckandet kändes men var samtidigt så avdomnat av alla farhågor att jag inte kände något alls
. Jag var för långt bort för att förstå allt som hände. Golvet och väggarna rann iväg bort och solens värme hade avspeglats från den tomma världen och gett sig av för att aldrig mer återkomma. Kvar fanns bara kyla och misslyckande, tomma självar och raserade framtidsdrömmar. Det fanns inte längre någon utväg och inte heller någon väg tillbaka för allt var redan förlorat. Dimman sträckte sig över takets lamporoch ljus, och långsamt försvann allt det som nyss funnits. Allt var förstört och allt var dimmigt, disigt. Det brusade svagt i elementen, det var det sista jag hörde. Nu var vi långt borta, långt ner under havsbottens ytskickt, det fanns inte längre någon utväg. Bara sus, brus, bortdomnade armar, ben och förtvinade själar. Det som funnits fanns inte och hoppet var förlorat för att aldrig mer återvända.
