Någonting måste gå sönder
Hade det inte varit för mina psykiska besvär så hade livet varit nästintill perfekt nu. Jag har, på ytan, allt man kan tänkas behöva och önska sig. Jobb, bostad och fungerande relationer. Allt går framåt på ytan men inombords är det något som skriker, sparkar och slår mig i tusen bitar.
. Mina ondskefulla tankar förstör mycket. De förstör stunder och sammanhang som egentligen borde vara trevliga, sabbar möjligheter och sätter käppar i hjulet. De har även förstört några relationer med vänner som inte accepterat eller förstått mitt mående, varför jag exempelvis inte mår tillräckligt bra för att träffas eller hur det kommer sig att jag väljer att prata med vissa om allt och andra inte. Allt handlar om att välja, inte att välja bort.
Visst finns det tankefria, ljuva stunder men de jobbiga tankarna attackerar ständigt. Hoppar in genom goda och glada tankar och säger att de tänker få mig att gå under.
Bilden är från förra sommaren. En ganska ensam sommar, då jag varken jobbade eller hade lärt känna så många i stan än. Nu känner jag ändå några stycken, om än få. Tyvärr mår jag mycket sämre nu än jag någonsin trodde var möjligt. Förra vintern/våren låg jag däckad i depression och värk. Men det jag har nu verkar det inte finnas något slut på. Deppighet går över. Tankar gör det inte, då vi omöjligt kan sluta tänka. Det är jobbigt.
Skogen...i Torvalla. En plats för själen. Hade jag inte haft mina jobbiga tankar så hade livet varit bra, riktigt bra och bekymmersfritt.
//S
