Beroendesjukdomen. Perspektiv och egna erfarenheter
En kraftigt påtänd ung kvinna i 25-årsåldern stod på vakt utanför huvuddörren till de fem toaletterna. Hon hasade sig långsamt men bestämt fram och stapplade snabbt förbi mig, för att fortsätta in till en av de små gula toaletterna, där glappet nedtill dörrarna var så pass högt att en medelstor individ utan tvivel skulle få plats att krypa in. De små pupillerna, den fallande nacken och de sömniga ögonlocken gav mig en avgörande antydan, om att det var någon form av opioidsubstans, högst troligt heroin, som kvinnans liv präglades av. Att det högst troligt var denna naturgivna men ack så beroendeframkallande växt som föreföll sig vara det mest centrala och lustfyllda i denna kvinnans liv.
Jag höll vänligt upp dörren, så som man som medmänsklig individ i regel brukar göra för att någon, vem som helst, ska slippa behöva betala de fem kronorna ett toalettbesök märkligt nog kan kosta. En liten kort ljusglimt av liv och lättnad lyste fram bakom de halvstängda ögonen, men kvinnans leende var inte riktat emot mig. Hennes djupblå halvöppna ögon såg istället drömmande in mot de gula, glesa toalettdörrarna. Hon tog stadigt tag i dörren som att hon ville försäkra sig om att hon nu, äntligen, verkligen, hade fått möjligheten att ta sig in. Min blick fastnade en stund innan jag varsamt stängde igen dörren efter henne.
Hennes hår var långt och ljust, välvårdat. Bra mycket finare och tjockare än mitt eget livlösa hår. Det såg glansigt, nyfärgat men ändå naturligt och nästan nyklippt ut. Ögonen skymtade av en blå nyans och den svarta jackan glänste som om den var helt ny. Jeansen och de brunsvarta vinterstövlarna likaså. Fräscha och fina. Hon bryr sig nog en hel del om hennes utseende, tänkte jag, som själv, i all hast denna söndag hade nöjt mig med de enklaste av klädesplagg för att hinna med bussen in till jobbet. Men denna kvinna var till synes både vacker och noggrann med sitt yttre. Ja hon såg faktiskt nästan ut som en modell.
Jag funderade en stund på varför hon hamnat där. Vad var det i hennes liv som brustit, som blivit så ohållbart eller påfrestande att hon tvingats ta till en genväg för påskyndad sinnesro och falsk kärlek. Vad var det som utlöst att beroendesjukdomens bakomliggande onda bråd tagit henne dit hon var idag.
Kanske hade hon blivi sviken och lämnad, nobbad eller mobbad, misshandlad psykiskt eller fysiskt. Kanske hade hon obehandlad psykisk ohälsa, som hon på grund av bristande sjukvård fått vänta för lång tid på vad gäller hjälp. En tid som gjort att hon istället gett sig ut på en jakt efter snabbare utvägar, en nabbare flykt. Kanske hade hon mer eller mindre blivit serverad substansen, när hon av en slump träffat fel person vid fel tillfälle och kanske hade hon haft andra beroenden tidigare som gått att ta sig ur. Kanske hade hon missbrukat andra substanser, shopping, överdriven träning eller spel. Kanske var det socker eller mat som varit hennes tidigare drog.
En beroendesjukdom kan variera oändligt. Många med sjukdomen byter substans en eller flera gånger. Men det är samma sjukdom som är placerad på samma plats i hjärnan. Oavsett om det är heroin, mat eller överdriven träning det handlar om.
Jag kände ett starkt obehag när jag återvände ut till min klient och mitt arbete. Det hade kunnat vara vem som helst. Det hade kunnat vara jag. Jag har också beroendesjukdomen. Jag har haft den hela livet så länge jag kan minnas. Kokain är sju gånger mindre beroendeframkallande än socker. Ja, socker är alltså 7 gånger starkare än kokain när det gäller beroendehjärnans gensvar.
Jag var sockerberoende när jag var barn. Det hade lika gärna kunnat vara kokain som jag smög med, ljög om, gömde och konsumerade i smyg som 9-årinhg. Men det var socker som fanns tillgängligt. Jag minns hur jag köpte godis i smyg, ljög, letade pengar för att kunna införskaffa drogen, smögåt för många glassar från frysen. Åt upp de bullar som mamma nyss bakat. Kunde inte sluta. Ville ha mer. Behövde mer. Hur mycket fanns det kvar? Finns det inte en liten kaka kvar i en kakburk någonstans? Eller några limpmackor (same shit). Limpmackor med smör och marmelad. Jippie jag är räddad.
Sedan på högstadiet övergick några år av sockermissbruk mer eller mindre drastiskt, till träning och en besatthet i att vara hälsosam. Nu skulle det bli ändring. Nu skulle jag bli ren. Besattheten blev genast en drog det med, ett nytt missbruk. Samma sjukdom, exakt samma. Något sundare kan tyckas. Men det är samma sjukdom som beter sig exakt likadant i huvudet. Visste ni att det finns behandlingshem för träningsberoende?
När mina vänner började gå ut, gå på fester, på fritidsgården och på discon om helgerna, stannade jag hellre hemma med min träning och hälsohets. Jag gick alltid en promenad direkt efter skolan för att efter middagen cykla i minst 90 minuter på vår motionscykel. Mina föräldrar berömde mig för min disciplin och för den hälsosamma diet jag förhöll mig till. Jag mådde bra. Riktigt jäkla bra. Varje träningspass gav mig en kick. Jag kände mig nästan hög. Dels fysiskt och i kroppen men också psykiskt, genom att klara av att hålla mig till mitt strikta schema. Ja, jag minns tydligt en vårkväll efter min cykling, hur jag sa till mamma att jag mådde så himla bra.
Det svåra med träning är ju att det är bra för oss i måttlig mängd. Utåt sett ser det ofta bara väldigt friskt ut. "Vad duktig du är som tränar". En substans går att sluta med helt men träning liksom mat behöver vi ju för att fungera optimalt och normalt och ha ett friskt liv. Träningen har följt mig hela livet. Till och med när jag i perioder varit lite överviktig har jag alltid tränat. Utan träning blir jag stressad och deppig, ångestfylld och rastlös. Träningen har alltid följt mig, förutom några perioder där jag haft uppehåll vilket bidragit med ännu starkare psykiska besvär som följd.
Jag har under extrema träningspperioder drabbats av kramanfall och varit nära att kollapsa. Då har jag tagit en mer eller mindre längre paus från träningen, för att sedan fortsätta igen. Jag behöver träning, det är min vän, det ingår i mitt liv om mitt liv ska kännas meningsfullt. Behöver kicken. Dopamin och endorfin. Jag behöver det. Hellre det än att knapra antidepressiva eller ångestdämpande mediciner. Men idag, efter ett decennie av mer eller mindre träning, vet jag till stor del vad som är lagom för mig. Jag jobbar för att vara lagom, även om min gräns är svår att se när jag väl är igång med ett pass. Det är svårt att sluta när man är som piggast. Träning gör mig pigg och lycklig. Ju mer träning desto piggare och lyckligare. Ju mer träning desto mindre ångest. Tills den gången det blir för mycket och kramperna kommer som ett brev på posten för att tala om att nu är det för mycket igen. Den dagen kommer då och då. Den kommer att återupprepa sig igen. Men jag kommer då att veta hur jag ska hantera det och bete mig.
Jag måste fortsätta. Tränar jag inte blir jag deppig, olycklig och mår dåligt. Bra vill man må. Tränar jag inte kanske jag skulle fastna i något annat? Beroendesjukdomen är lurig. Framförallt i svåra perioder och under livskriser, kan den tendera att lättare bryta ut och visa sin mörka fängslande skepnad. Då kan det gå fort, mycket fort att fastna, vad det än gäller. Vad som än erbjuds eller rentutav serveras oss. I stressens tecken tänker vi inte klart. Vi fattar dåliga beslut. I stress vill hjärnan till varje pris bli av med stressen. Kosta vad det kosta vill, tycker då hjärnan. Vi måste därför vara på vår vakt, vi som har sjukdomen. Vi måste lära oss vad risksituationer är och att kunna ta till livlinor när sug efter att fly och att välja genvägar uppstår. Ibland uppstår det mitt framför våra ögon så vi måste också våga se. Är jag illa ute nu? Är detta sug beroende av den jobbiga sits jag är i? Vad händer om jag bara ringer en vän istället? Behöver jag verkligen detta eller försöker hjärnan lura mig?
Beroendesjukdomen har vi genom hela livet och vi som klarar att bemästra den - vi är starka och karraktäristiska, vi är kämpar. Oavsett vilken drog som är vår huvuddrog och oavsett hur många återfall vi tagit. Vi är starka som kämpar, varje dag och var minut, med mer eller mindre svåra sug. Om vi återgår till socker och även snabba kolhydrater som vitt bröd och vit pasta (då det är same shit som socker). Visst händer det att jag tar återfall ibland. Men jag har lärt mig att det inte är kört för det. Det är bara att fortsätta kämpa. Att fortsätta lära sig om sig själv.
Idag är det träningen jag är fast i och i fakto ogärna slutar med eller minskar på men den är inte ett problem utan åtminstone oftast måttlig och sund. Den är inget bekymmer utan snarare glädjen i mitt liv men på ett normalt sätt. Jag rör på mig i snitt ett par timmar om dagen och då räknar jag även med vardagsmotion. Försöker träna lite hårdare varannan dag och att variera med lättare träning varannan. Mycket på grund av behovet av återhämtningen som behövs efter hårdare pass. Allt är förstås beroende utefter vad jag gör och om jag jobbar till exempel. Då måste jag ju liksom in till stan och göra det jobbet kräver inklusive att promenera dit jag måste promenera.
Ni som lider. Fortsätt kämpa. Oavsett vad det gäller. Oavsett om det är choklad eller heroin du har svårt att sluta med. Beroendet beror av beroendesjukdomen. Om du har svårt att sluta med något är det högst troligt err beroende. Då måste du kämpa. Sluta aldrig kämpa. Du är en kämpe om du vill vara det. Du klarar det, om du vill klara det.
Bilden föreställer Jonna Sohlmér, som spelade Doris i lilla jönssonligan och som senare under hennes juristutbildning började missbruka amfetamin, främst på tentorna, för att senare övergå till heroin. Idag mår hon bra.
//S
