sofria.blogg.se

Bilden är drygt 2 år gammal, från när jag var som sjukast och djupast nere i en depression. Den kom ganska precis i början av socionomutbildningen och smög sig liksom på. Jag drabbades av värk helt oförklarligt och blev allt mer passiv. Jag trivdes inte riktigt i Östersund eller med livet här. Kände inte att jag hittade någon plattform där jag kunde vara mig själv och vara social. Trivdes inte i klassen. Drog mig undan mer och mer och värken började bli outhärdelig. Fick starka värktabletter av läkare men de hjälpte inte. Det gjorde så ont att jag bara ville gråta och skrika. 

 

Det blev en ond cirkel. Jag blev ledsen och förtvivlad av att inte kunna göra sånt jag brukade. Jag som alltid varit aktiv låg nu mest i sängen och grät av smärta. Jag slutade även äta. Åt väl igenomsnitt en frukt om dagen under en lång tid och gick ner till under 40 kg innan det vände. Jag kände att allt var hopplöst och meningslöst och minns hur jag tänkte att det var helt ovärt att äta när jag ändå inte behövde energin. Jag sov ju ändå bara. Låg och vred mig  i smärtor dygnet runt. Vad skulle jag med mat till? Jag kände ändå ingen som helst hunger och de få gånger jag försökte äta mat klarade jag bara ett par tuggor. Ja det var en period då jag i stort sett bara sov och pluggade de få timmar jag var vaken. För skolan klarade jag. Jag klarade juridiktentan med en halv poång och behövde aldrigg göra om eller komplettera något.

 

När jag knappt åt på ett halvår så fick jag även stora problem med att fötterna domnade bort till följd av cirkulationskollapser. Det blir så när kroppen inte får näring. Dessutom frös jag. Jag låg under täcket med både vinterjacka, täckbyxor, mössa, vantar, halsduk och ylletofflor samt extra filtar, men fick ändå inte upp någon värme utan frös enda in i skelettet. Ibland gick jag upp och duschade varmt, då det kunde få upp värmen en liten stund. Jag borde bara ha ätit, då det var det enda som egentligen var orsaken till att jag frös. Näringen vi äter värmer ju upp kroppen. 

 

Nja sökte för värken...men de märkte att det var något mer så fick fylla i några papper på om jag hade en depression. Det hade jag. Okej kan ju vara bra att veta.. what's up next? Piller.. okej. Nej de tänker jag inte ta. Fick ha ett samtal med läkaren om jag hade planer på att ta mitt liv. Nej, det har jag inte. "Okej men ring om du får såna tankar" Okej, visst... Nu vill jag hem och sova, värma mig under täcket. Det var allt jag ville just då. Började aldrig med pillren, antidepressiva. Hämtade ut dem men började inte. Hittade burken här om dagen.

 

1. Jag kände mig inte hemma här och jag kände mig ensam

2. Jag var trött och svag och orkade inte äta vilket gjorde mig ännu svagare

 

Så. Jag började ta kontakt med folk och jag började äta. Fil med banan blev till fil med banan och rostade ostmackor.  Cashewnötter på lösvikt var ju gott och grillad kyckling som jag under depressionen fått kväljningar av, av bara lukten utanför ica blev nu istället aptitretande. Jag åt det jag blev sugen på och blev långsamt starkare även om värken fanns kvar och det fortfarande gjorde ont att gå. 

 

Sommaren kom och jag började må mycket bättre. Första året av socionomprogrammet hade varit plågsam men nu började både värken bli bättre och jag hade börjat känna glädje igen. Det hade gått minst ett halvår sedan jag senast skrattade, minns jag att jag tänkte när jag plötsligt kände hur skrattet återvände. Mitt egna lite speciella skratt som folk ofta tycker är lite udda.

 

Andra året på utbildningen kunde inte bli sämre, tänkte jag. Detta år började med praktik i Sala. Detta halvår gick jag upp ca 25 kg i vikt, men det är en annan historia som jag kanske drar någon gång. Hoppas ni uppskattar min text. Kan säga så mycket som att jag idag är smärtfri, men så fort det händer något som gör mig ledsen brukar det tillfälligt komma tillbaka för att sedan gå över. Jag är en känslig person och kommer alltid att vara. 

 

Jag tror faktiskt att det var depressionen som var den "variabrel" som stod till grund för både smärta och aptitförlust, sedan blev allt en ond cirkel som var svår att bryta och hitta lösningar på. Läkarna förstod inte heller varför jag hade värk. De förstod inte att det berodde på depression och näringsbrist och att allt hängde ihop vilket man ju kan tycka att de borde förstått. 

 

Bilden är från januari-februari någon gång 2017

 

//S