Mitt märkliga missbruk
Varför kan jag inte acceptera känslan av att ha energi? Energi göder både tankar, känslor och ångest och det tomrum jag tyvärr föredrar.
Jag har alltid varit en energimänniska och avskyr känslan av rastlöshet och att ha överskottsenergi, som jag bara måste göra något kreativt av, annars blir jag tokig, hamnar i obalans, brister. Får övergödning i hjärnan.
.Energi, ett ord som i många avseenden låter positivt och det är det så klart ibland. Det innebär dock att jag alltid bär på ett inre måste.
Det blir som en stress och press. Vad finns det för anledning att ha energi om man ändå inte ska göra något av den? Jag uppskattar människor som gillar att ta det lugnt. Men uppskattar inte denna aktivitet själv.
Lugnet. Lugnet är inte jag. Jag är inte lugnet. Något skriker inom mig och har alltid gjort. Något vill bort. Ut och iväg. Bort. Vilket inte är möjligt med en lugn själ som håller tillbaka.
Jag älskar känslan av att vara trött, avdomnad, helst helt slut. Det är ett kvitto på att nu, har jag gjort det jag kunnat. Gjort mitt bästa. Gett allt. Då kan jag ibland känna inslag av lugn om än lite.
Så jag ger allt. Fortsätter att ge allt. Bli så trött som möjligt för att undvika känslan av stress och press. Tomhet är kravlöshet och ångestfrihet. Frågan är vem som skapar dessa krav? Det är ju ingen annan än jag. Och jag kan inte sluta pressa mig. När jag är som tröttast mår jag som bäst. Det är som ett missbruk.
Tröttast vinner.
