sofria.blogg.se

 

Min psykiska ohälsa blir värre ju mindre jag är ute och jobbar. Ibland är det som om det flyttat in en gubbje i huvvet och denne kan i stort sett hitta på vad som helst. Den säger åt mig att älta sönder småsaker som jag bara vill glömma och den skriker på mig att jag inte har någon som helst makt över mitt liv, mina känslor samt handlingar. Om jag vill tänka positivt får den mig att tänka negativt. Om jag vill le får den mig att bli allvarlig och om jag vill skratta får den mig att gråta. Den älskar att få mig att äkta sönder saker tills huvudet är så utmattat av det fastlimmade ältandet att jag sover i 15 timmar. 

 

Näe, bättre dagar har man sett. Det är jobbigt att ha en inre jävul som tänker tvärtemot det du vill tänka hela tiden. Som hittar på falska sanningar och inbillar dig saker som du tankemässigt fastnar i. Man vill inget hellre än att få bestämma själv över sina tankar och inte minst känslor. Dessa hänger dessutom oftast ihop vilket utgör ett hot i sig.

 

Har man inte haft liknande problem är det nästan totalt omöjligt att förstå ens en bråkdel av hur handikappande det kan vara. Samtidigt är jag ödmjuk inför att människor som inte haft problem av detta slag inte kan eller bör försöka förstå dem. Det gjorde jag själv inte innan jag blev drabbad. Då var jag en sån som trodde att det bara var att tänka positivt och sen var allt bra. Men det funkar inte så. Hade det varit så enkelt hade jag tänkt positivt 24 7 dag som natt, livet ut. Jag vill bli frisk och fri nu. Helst igår. Förhoppningsvis kommer den dagen någon gång. Kanske en solig sensommarkväll eller vad sägs som en stormig novembernatt. 

 

 

 

 

 

 

//S