Förlåt pappa, förlåt mamma
Förlåt pappa, förlåt mamma. Jag har orsakat er mycket lidande, lagt många bördor på era axlar. Det är inget jag valt, jag har inte velat drabbas av alla dessa demoner, som jagat mig sedan jag var tio år och tyckte världen började gå under för första gången. Ni tog mig till psykolog men inget hjälpte. Förlåt för det. Att jag var tjejen som ingen kunde hjälpa. För även när det blev bättre, stundvis riktigt bra i perioder så föll jag alltid igen tids nog. Ingen förstod vad det var som var fel. Som 12-åring sjönk jag ner ännu djupare. Jag slängde mig på vardagsrumsgolvet, skrek, grät och bankade i golvet. Varför Sofia, varför? Ingen förstod. Jag förstod inte. Varför detta mörker? Högstadiet var en enda ångestattack. Det var stress och oro. Minns nästan ingenting annat än en gråsvart fas. Det enda jag minns är att man satt i korridoren i väntan på nästa lektion. Sen flydde jag fältet och flyttade till Sundsvall. Första och andra året gick bra, tredje året kom ondskan och det svarta hålet åter tillbaka. Efter studenten har jag varit vilsen. Bytt städer, bytt inriktning. Sökt efter vad jag vill göra egentligen. Men vart jag än befunnit mig har ondskan och ångesten följt mig. Depressionerna och de plötsliga vändningarna neråt men också uppåt har följt mig helt okontrollerat. Det är inget jag kunnat styra eller välja. Jag har letat vägar som ett försök att dölja det mest smärtsamma men det har bara dämpat toppen av isberget. All den tid jag plågat er med mina bekymmer och obotbara krämpor, förlåt för det. Förlåt pappa, förlåt mamma. För all den oro och ovisshet, plåga och uppgivenhet jag bidragit med under dessa år. Det sägs att man ska dela med sig av allt det mörka, men kanske finns det fler fördelar av att inte säga något, då hade ni fått slippa allt lidande på grund av er dotter, er inte allt för lyckade dotter som bara dragits med en massa problem två tredjedelar av hennes liv på jorden. Ni ska veta att det också är mycket jag hållt för mig själv och inte berättat. Panikångesten, tvångstankarna och den psykiska misshandeln har jag bara nämnt i förbifarten, inte gått in i detalj på. För er skull. Jag ber om ursäkt för alla förväntningar jag inte levt upp till och för att jag inte kommit någon vart i livet jämfört med min bror. Jag ber om ursäkt för att jag varit vilsen och för att ni aldrig kommer få bli morföräldrar. För jag kommer inte att få några barn. Förlåt för att jag tar kol på släktträdet och era gener. Förlåt för att jag förstört så mycket.
//S
