Med 4% syn - jag ser dig inte
Säg gärna hej om du möter mig på gatan, för jag kommer inte att heja. Jag ser dig inte. Jag känner inte igen folk. De är som grå skuggor. Folk jag träffar ofta lär jag mig känna igen genom kroppsform och gångstil. Men rösten väger alltid tyngst.
Jag brukar fundera. Undra om jag mötte någon jag kände idag. Någon som undrade varför jag inte hejade och bara gått förbi obemärkt. Jag såg dig inte. Annars hade jag hejat, kanske hade vi till och med stannat till och pratat? Prata funkar alltid. Rösten är ett bra verktyg, liksom hörsel, känsel, lukt och smak.
Jag vill så gärna göra något med mitt liv. Blir verkligen rädd när jag tänker på hur många det finns som aldrig hinner göra det de vill i livet. De bara jobbar och tar hand om familjen, sedan är det plötsligt försent att göra det de egentligen hade som mål med livet.
Jag har varken som mål att bilda familj eller jobba dagarna i enda. Jag vill ha ett bra liv. Även som synskadad måste jag jobba. Men det är inte mitt mål, min dröm. Det är enbart för att överleva ärligt talat. Just nu jobbar jag inte. Arbetsförmedlingen ställer dock krav på mig att söka jobb som ska rapporteras varje månad. Alltid alla dessa krav för att överleva. Kravlösa blir vi aldrig så länge vi inte är fysiskt sjuka och det är jag inte..
Jag vill jobba med att skriva. Dit är det svårt att nå. Men skriva kan jag göra även om det inte är mitt jobb. Skriva texter som kan vara meningsfulla för någon. Kanske några. Man måste vara ödmjuk i den här världen, annars är man ego. Självupptagen.
Snart är det advent. Jul. Nyår. Nytt år. Undra hur 2023 blir. Tankarna går alltid snabbare än tiden. De hinner alltid så långt före allt annat. De är på sin egen resa. Framåt och bakåt i tiden. Ofta bakåt. Jag ångrar så mycket och önskar att vissa saker hade kunnat göras om, göras rätt, men det är för sent nu och det finns ingen återvändo. Bara nya möjligheter. Men jag är väldigt vilsen.
Jag saknar det enkla livet men det var många år sen nu.
Nya möjligheter...
//S
