Ångesthantering
Nåt jag gillar med denna stad är att det finns cykelbanor precis överallt, miltals. Att cykla längs älven en solig sensommardag är glädje och frihet. Om några dagar sitter man inspärrad i föreläsningssalar hela dagarna, så det gäller att passa på. Har ganska ont i magen inför den här terminen om jag ska vara ärlig. Men jag måste ju om jag ska bli sjuksyrra en vacker dag. Kanske trivs jag bättre med tiden. När jag är klar ska jag jobba inom psykiatrin. Där kommer jag att bidra med en bra insats eftersom jag delvis vet vad det handlar om och kan därmed leva mig in på ett bättre sätt.
Förutom ångesten så är jag stark i mig själv och klarar att handskas med det mesta.
Ångesten har väl hälsat på en del senaste dagarna på tal om hen. Under resan hit i torsdags var den brutal men det var nog för att tåget till gävle var försenat och det var osäkert om jag skulle hinna med nästa tåg. Men nästa tåg väntade tackolov. Hade dött om jag missat det och blivit fast i gävle. Sen sov jag några timmar efter den ångestattacken. Det tar på krafterna med ångest. Hjärtat och hjärnan, ja hela kroppen går på högvarv och ansträngs till 100%. Om det fortsätter till veckan går jag bara halvdagar och läser hemma istället. Så får det bli. För när jag är ensam, behöver jag inte anstränga mig maximalt för att häva ångesten. Om jag är ensam behöver jag inte dölja den för det finns ingen som kan märka den. Om jag är ensam får den försvinna när den vill för det är ändå bara jag som ser, märker och tar skada. Och när den försvunnit törs jag gå ut och vara som folk igen, träffa folk utan att vara rädd över att hen ska börja spöka igen och förstöra allt. Jag önskar att jag blir fri någon gång. Önskar och hoppas. Tycker inte jag förtjänar det. Ingen förtjänar detta.
Men när jag cyklar, eller sjunger eller sysselsätter mig med något annat stimulerande är det som om hen rinner bort lite. Att prata med människor jag tycker om och litar på är ett annat sätt. Ska försöka komma ut mer i naturen iaf, det hjälper nästan jämt. Det sista jag tänker göra är att be om ångestdämpande medicin, när det till och med är vetenskapligt bevisat att träning, motion hjälper minst lika bra vilket jag som sagt märkt.
Ha en fin kväll
s
Förutom ångesten så är jag stark i mig själv och klarar att handskas med det mesta.
Ångesten har väl hälsat på en del senaste dagarna på tal om hen. Under resan hit i torsdags var den brutal men det var nog för att tåget till gävle var försenat och det var osäkert om jag skulle hinna med nästa tåg. Men nästa tåg väntade tackolov. Hade dött om jag missat det och blivit fast i gävle. Sen sov jag några timmar efter den ångestattacken. Det tar på krafterna med ångest. Hjärtat och hjärnan, ja hela kroppen går på högvarv och ansträngs till 100%. Om det fortsätter till veckan går jag bara halvdagar och läser hemma istället. Så får det bli. För när jag är ensam, behöver jag inte anstränga mig maximalt för att häva ångesten. Om jag är ensam behöver jag inte dölja den för det finns ingen som kan märka den. Om jag är ensam får den försvinna när den vill för det är ändå bara jag som ser, märker och tar skada. Och när den försvunnit törs jag gå ut och vara som folk igen, träffa folk utan att vara rädd över att hen ska börja spöka igen och förstöra allt. Jag önskar att jag blir fri någon gång. Önskar och hoppas. Tycker inte jag förtjänar det. Ingen förtjänar detta.
Men när jag cyklar, eller sjunger eller sysselsätter mig med något annat stimulerande är det som om hen rinner bort lite. Att prata med människor jag tycker om och litar på är ett annat sätt. Ska försöka komma ut mer i naturen iaf, det hjälper nästan jämt. Det sista jag tänker göra är att be om ångestdämpande medicin, när det till och med är vetenskapligt bevisat att träning, motion hjälper minst lika bra vilket jag som sagt märkt.
Ha en fin kväll
s
