Du måste finnas
Min farmor var en hjältinna. Hon fanns där när alla andra lyste med sin frånvaro. Hon såg när hon behövde finnas där. Hon var ett ljus som spred sin energi med sin lekfulla sida och sina gamla visor som hon sjöng när hon gick runt och städade. Samtidigt var hon lite som jag. Hon var rädd för att bli fäst vid tankar som snurrar allt för mycket. Rädd för ensamhet och att misslyckas. Jag vet att hon finns där uppe nånstans. Hjälper andra med sina helande krafter.
Det finns alltid någon som bryr sig lite extra. Som ser dig när du är svag. Även om det känns väldigt ensligt och tomt så finns det någon i närheten. Kanske bara ett kvarter bort? Och det är dessa man vill måla ett par vingar på. De som hjälper. Vågar hjälpa de utsatta som alla andra ser ner på. Hjälp mer folket! Våga.
Föreläsningar idag och i morrn. Sitta tyst i timmar och försöka förstå. Men det går inte att lägga sig under täcket och storgråta. DÅ misslyckas man. Och misslyckas man blir man inte sjuksköterska. Jag måste dit. Måste försöka. Men det tar emot...
Har tröstshoppat lite nu föresten. Nya träningsprylar. Så kanske, kanske, kanske det där träningsintresset kommer tillbaka. Har en ständig stress i kroppen om jag inte tränar.
Hoppas ni har någon/några hjälte/hjältinna i erat liv.
/S
