När hjärnan inte går att styra
Jag saknar livet som det var förr. Det enkla livet. Där allt bara flöt på. Utan krångel och krussiduller.
Man tog dagen som den kom och bara mådde bra. Inget tvivel eller onödiga funderingar som krånglade till tillvaron.
Man kunde göra det man kände för. Ingen störde.
Saknar.
Att vara fri från alla dessa röster och skrik. Kunna leva utan att hjärnan stör hela tiden. Skriker, ropar, förklarar krig.¨Allt annat än frihet, så som jag ser på frihet.
"LÅT MIG VA!!!"
Jag skriker detta flera gånger om dagen men de lyssnar inte. De blir bara starkare av mina utrop. Säger emot mig ännu mer.
