Jag må va sinnessjuk men..
Jag har läst mycket psykologi både på universitet och på gymnasiet. Har med andra ord breda kunskaper i ämnet och om hur hjärnan fungerar. Året efter gymnasiet läste jag beteendevetenskap och hade en högt uppsatt professor som lärare i ämnet. Han påstod på heder och samvete att vi själva faktiskt bestämmer vad vi ska tänka. Han uttryckte följande: ”Det är ju inte en gubbe som sitter uppe i hjärnan och tänker åt oss. Det är bara vi själva som regerar över vad vi tänker”. Senare läste jag om mindfulness vilket är en teori jag tror mer på. Att vi är mer eller mindre maktlösa inför våra tankar och att det är helt ok att vara det. Dessa två olika tankesätt förvirrar mig. Ska jag koncentrera mig på att kämpa eller på att släppa allt? Jag tror jag blivit förvirrad av allt jag läst och om de totalt olika metoderna jag har kunskap om. Vet jag för mycket om allt och blir förvirrad och får jobbiga tankar kring det? Hur jag ska lyckas reda ut hur man egentligen ska tänka, vad som är det ultimata tankesättet? Det är detta jag funderar på hela dagarna. Sen funderar jag på varför det ens är värt att hålla på med dessa invärtes utredningar med tanke på att vi ändå ska försvinna från jordelivet en dag och är i sin helhet egentligen fullkomligt obetydelselösa. Då, när jag tänker så, blir jag bara irriterad på mig själv för att jag inte kan sluta tänka hela tiden och vill bara typ slå ihjäl alla tankar. Fast då är vi ju tillbaka på beteendevetenskapliga grunder och detta hade jag ju redan haft en dialog med mig själv om att det inte fungerade? Sådär snurrar det på hela dagarna. Står snart inte ut längre.. men då är det väl så det är. Helt ok att inte stå ut längre, inte kämpa nåt mer (mindfulness). //s
