sofria.blogg.se

Hennes största rädsla var att bli som honom. Att låta hatet över sig själv växa sig större än hatet till livet. Att låta framgång, lyckosamma leenden och skratt föda en olycksfågel så svag att vingarna tillslut inte orkar lyfta.

Han var lång, ståtlig och populär. Nu sitter han där livrädd över allt och tänker tillbaka på sina lyckliga dagar. Han har gett upp hoppet om att bli av med ondskans väsande röster och han har gett upp tron på att någon gillar honom fortfarande. Han har gett upp sin tro på allt han en gång trodde var meningen med livet. Han är så rädd för människors kritiska ögon att han undviker dem. Han är så rädd för sig själv att han inte törs gå ut.

Han saknar allt han hade och allt han vill ha.Han saknar livet.Han saknar sig själv och sig själv tillsammans med andra. De som gillade honom. Och gitarren, musiken. Han brukade ju skriva mycket musik strax innan ondskan kom och tog allt från honom.
Djupa sår i själen.

Hon visste precis hur han kände men visste inte vad hon skulle göra. Till sist lyfte hon luren och hörde ett brus till svar.
"Hej"
Hon hörde två andetag som tog sats och kände spänningen
"Hej"