En evighet, en kort sekund
Sommaren kom. Jag packade väskan, gick ut med soporna och såg mig om en sista gång innan jag tog bussen till tågstationen. Jag var nervös inför att åka tåg ensam när det var en massa tider och byten att hålla koll på. En gång hade tåget åkt ifrån mig mitt i natten så jag visste att möjligheten för detta missöde fanns.
Jag fick en fönsterplats. Fördelen med det var att man kunde kolla ut genom fönstret istället för att inte riktigt kunna fästa blicken på nåt annat än gången mellan sätena där människor sprang mellan bistron och toaletten och tillbaks till sin plats igen. Nackdelen var att om någon satt bredvid var man tvungen att besvära om att få komma ut., även om det bara så krävde att personen vinklade ut benen, alternativt reste sig.
Det var en solig dag. Jag kisade för att kunna kolla ut på de lite lantliga vyerna. Det var skönt att bara kolla ut, att vila ögonen från att läsa. Det hade varit läsning från morgon till kväll i flera veckor. Nu var det paus. Det var lördag. På måndagen skulle jobbet börja. Skönt att göra nåt annat. Det var samma som året innan. Jag kunde mina uppgifter, det kändes tryggt.
Men jag var slutkörd och nollställd. Den sista delen av våren blev en kamp mot tvångstankar och känslomässigt tvivel, paranoia. Fick för mig att folk ville mig illa och började akta mig för dem. Jag tackade nej till event för att inte ta risken att förfara. Så det kändes skönt att få jobba som avlastning.
Jag mådde illa, det kändes konstigt. Det var tomt i hemmet när jag låste upp. Det var en varm kväll. Ledigt söndagen sen var jag inte ledig på resten av sommaren. Inte mig emot. Det var en fin miljö även om vädret var ve och fasa. Det var trevliga gäster och kollegor.
En dag förvandlades världen till en tunnel. Jag stod i kassan. Jag stod kvar dagen och kvällen ut, cyklade hem och var lite orolig men var så utmattad att jag inte orkade tänka mer på det så jag cyklade iväg på jobbet dagen efter igen. Fortfarande med tunneln kvar men eftersom jag var ensam personal så ville jag inte svika. Efter några dagars tunnel tog oron över och det blev en akut ordentlig ögonkoll. Men allt såg bra ut. Efter detta började jag se suddigt. Det blev suddigare och suddigare. I december var jag på en till omfattande ögonkoll och då såg de att nerverna som går mellan ögonen och genom hela hjärnan hade förtvinat. Eftersom detta kan bero på tusen olika orsaker och sjukdomar så har vintern och våren bestått av många olika undersökningar. Minns knappt allt. Läkarna är fundersamma. Jag med. Det enda de i nuläget ser som förklaring är att ögats nerver skadats av långvarig stress och/eller trauma/trauman. Verkar rimligt eftersom allt började efter en lång period utan vila och jag har ärligt talat stressat mig fram i tillvaron i flera år. Då menar jag inte "ha mycket att göra-stress" utan mer stress i form av att känna sig otillräcklig, oroad för småsaker, haft prestationsångest och känt mycket känslor i allmänhet hela tiden.Har dock alltid haft bra syn och aldrig behövt glasögon så mycket tyder ju på att det faktiskt tog skada på nervsystemet.
Så tänk på att försöka må bra och inte utsätta er för onödig stress. Det kan skada det mesta verkar det som.
Jag fick en fönsterplats. Fördelen med det var att man kunde kolla ut genom fönstret istället för att inte riktigt kunna fästa blicken på nåt annat än gången mellan sätena där människor sprang mellan bistron och toaletten och tillbaks till sin plats igen. Nackdelen var att om någon satt bredvid var man tvungen att besvära om att få komma ut., även om det bara så krävde att personen vinklade ut benen, alternativt reste sig.
Det var en solig dag. Jag kisade för att kunna kolla ut på de lite lantliga vyerna. Det var skönt att bara kolla ut, att vila ögonen från att läsa. Det hade varit läsning från morgon till kväll i flera veckor. Nu var det paus. Det var lördag. På måndagen skulle jobbet börja. Skönt att göra nåt annat. Det var samma som året innan. Jag kunde mina uppgifter, det kändes tryggt.
Men jag var slutkörd och nollställd. Den sista delen av våren blev en kamp mot tvångstankar och känslomässigt tvivel, paranoia. Fick för mig att folk ville mig illa och började akta mig för dem. Jag tackade nej till event för att inte ta risken att förfara. Så det kändes skönt att få jobba som avlastning.
Jag mådde illa, det kändes konstigt. Det var tomt i hemmet när jag låste upp. Det var en varm kväll. Ledigt söndagen sen var jag inte ledig på resten av sommaren. Inte mig emot. Det var en fin miljö även om vädret var ve och fasa. Det var trevliga gäster och kollegor.
En dag förvandlades världen till en tunnel. Jag stod i kassan. Jag stod kvar dagen och kvällen ut, cyklade hem och var lite orolig men var så utmattad att jag inte orkade tänka mer på det så jag cyklade iväg på jobbet dagen efter igen. Fortfarande med tunneln kvar men eftersom jag var ensam personal så ville jag inte svika. Efter några dagars tunnel tog oron över och det blev en akut ordentlig ögonkoll. Men allt såg bra ut. Efter detta började jag se suddigt. Det blev suddigare och suddigare. I december var jag på en till omfattande ögonkoll och då såg de att nerverna som går mellan ögonen och genom hela hjärnan hade förtvinat. Eftersom detta kan bero på tusen olika orsaker och sjukdomar så har vintern och våren bestått av många olika undersökningar. Minns knappt allt. Läkarna är fundersamma. Jag med. Det enda de i nuläget ser som förklaring är att ögats nerver skadats av långvarig stress och/eller trauma/trauman. Verkar rimligt eftersom allt började efter en lång period utan vila och jag har ärligt talat stressat mig fram i tillvaron i flera år. Då menar jag inte "ha mycket att göra-stress" utan mer stress i form av att känna sig otillräcklig, oroad för småsaker, haft prestationsångest och känt mycket känslor i allmänhet hela tiden.Har dock alltid haft bra syn och aldrig behövt glasögon så mycket tyder ju på att det faktiskt tog skada på nervsystemet.
Så tänk på att försöka må bra och inte utsätta er för onödig stress. Det kan skada det mesta verkar det som.
