sofria.blogg.se

Jag mår stundvis inte särskilt bra, ärligt talat. Ja sanningen är den att jag haft återkommande depressioner och olika varianter av ångest sedan jag var tio år. Jag vet inte riktigt vad det beror på eller varför det blossar upp när det väl gör det men jag är ganska rejält säker på att följande faktorer spelar in mer eller mindre för just min psykiska ohälsa:

 

Jag har alltid känt ett behov av att klara av saker och vara duktig men framförallt att vara på rätt sätt, vara så som omgivningen förväntar sig. Där skär det sig ofta eftersom jag är lite udda. Det blir missförstånd och folk kanske tror att jag är otrevlig när jag bara är tyst och tankspridd vilket jag är ibland om jag har mycket att reda ut i mitt huvud. När det sker missförstånd eller om jag inte lever upp till folks förväntningar krossas mitt hjärta. För jag vill vara duktig och bra. 

 

Jag vill ha koll på läget, vad som ska göras, vad som förväntas av mig, vad som kommer att hända. Allt annat skapar stress och ångest.

 

Jag gråter bara jag tänker på ett roligt minne från barndomen eller från tillfällen jag spenderat på en annan plats med andra människor som jag inte längre har någon kontakt med. Att lämna och att lämnas kan innebära flera dagar av mörker och gråt (om jag inte jobbart förstås, då spar jag det till senare).

 

Jag är uppväxt i en familj där man är vad man gör, dvs du får beröm när du varit duktig, annars inte. Detta är inget ovanligt och de flesta barn uppfostras på samma sätt, men under min andra praktik lärde jag mig hur viktigt det är att föräldrar berömer barnen för att de är just den de är emellanåt och inte enbart när de presterat något. Det som annars händer är att barnens självkänsla blir usel och de känner sig värdelösa om de inte utför något. Självkänslan grundas i barndomen och sitter kvar resten av livet och denna brist på självkänsla är något jag märler av så fort jag får kritik. Då sjunker jag genom marken och hamnar i ett svart hål. 

 

Ja jag och kunniga/professionella jag diskuterat med tycker absolut att det jag beskriver stämmer in på både ADHD, asperger och kanske till och med personlighetsstörningen borderline. 

 

Även om jag kan leva ett relativt vanligt liv så är det skönt att prata om detta ibland för det finns där hela tiden även om man tvingas dölja det på jobbet och i andra situationer då det inte är ok att bete sig hur som helst. Jag är ju emot mediciner till stor del och då är skriva och prata en hyfsat bra variant av medicin ändå. 

 

Det är så viktigt också att betona att psykisk ohälsa kan drabba precis vem som helst. Det skapar bara större frustration för den som drabbas om vi inte vågar prata om det och att det inte är något man kan styra över själv vilket många verkar tro. Men ärligt, vem vill må dåligt om man bara kunde välja att må bra precis hela tiden? Ingen jag känner till iallafall.