sofria.blogg.se

Ja egentligen är svaret enkelt men kräver samtidigt sin lite mer komplexa förklaring. Vi vet ju alla att man förlorar vikt när man äter mindre än man förbrukar och lägger på sig vikt när man äter mer än man förbrukar. De flesta förändrar inte sin vikt speciellt mycket under korta perioder. Man äter ungefär den mängd man behöver varje dag, varje vecka, varje månad. Blir det lite mindre någon dag, kompenserar kroppen detta genom att bli mer hungrig och kräva mer dagen efter och vice versa. Kroppen fungerar för de flesta väldigt enkelt och icke komplicerat genom denna faktiska mekanism. För mig, och ett mindre antal av världens människor har denna hunger och mättnads-mekanism slutat fungera. 

 

Det började egentligen i början av socionomutbildningen när jag snabbt insjuknade i en depression som varade i ungefär ett år framåt. Till min längd är 50 kg normalvikt även om det är på gränsen till för lite men denna vikt rasade snabbt till 40 under september-november hösten 2016. Jag minns att jag inte kände någon lust att äta längre. Jag tror jag hade depressionen på gång redan innan utbildningen men på grund av stress och att jag inte trivdes i klassen blev depressionen snabbt påtaglig. Jag drabbades också utav värk i kroppen, något läkarna inte fattade vad det berodde på. Jag fick starka mediciner som inte hjälpte och blev ännu mer deppig. Jag frös konstant, vilket man gör när man äter för lite, då mat faktiskt är det som gör att kroppen värms upp.

 

Jag sov hela tiden. Orkade ingenting. Frös mig genom vintern och grät när jag var vaken. Grät av den brutala värken jag hade både i kropp och själ. Jag visste att jag behövde äta för att få ork att leva och ta mig upp ur sängen men kände ingen vits med det då jag ändå vantrivdes i den nya staden och orkade inte ge denna vantrivsel energi och göda vantrivseln ännu mer. Så jag låg kvar på svältläget för att dämpa den värsta vantrivseln.

 

Våren kom, jag klarade allt i utbildningen trots noll ork. Sov kanske 20 timmar varje dygn och pluggade resten av tiden. Klarade juridiktentan med en poäng. Behövde egentligen aldrig göra om något. Under sommaren 2017 började jag långsamt försöka ta mig upp i ljuset igen. Jag började aktivera mig fysiskt genom korta promenader och lite cykling. Det gjorde ont i knäna men jag fortsatte ändå och upplevde att det långsamt blev bättre. Jag åt även bättre.

 

Sen på bösten 2017 hade jag min första praktik i Sala. Jag var fast beslutsam över att klara av praktiken och orka genomföra allt jag behövde. Jag hade tidigare ätit lchf och mått bra av den dieten och tänkte därför att jag skulle köra den nu under hösten i hopp om att få mer kött på benen och mer ork. Må bättre. Denna höst, genom lchf-kosten gick jag upp 30 kg. Skall tilläggas att jag under denna uppgång var ständigt hungrig och att jag åt i stort sett 100% hälsosam mat. Kött, fisk, kyckling, grönsaker, nötter...men också en hel del kaloririka, feta såser samt smör, olja osv.

 

Lchf går ut på att man byter ut kolhydrater mot feta livsmedel och även om smör är naturligt så är det extremt kaloririkt, liksom alla fettkällor såväl avocado som valnötter. Ja, det blev för mycket kalorier på för kort tid helt enkelt! Jag gick alltså upp 30 kg genom bra hälsosam mat och blev förtvivlad när jag ställde mig på vågen i januari 2018 då jag var tillbaks i östersund. Det som gjorde mig mest förtvivlad var hur jag inte ens hade märkt viktuppgången, hur jag kunnat låta det gå så långt. Jag hade ju bara ätit hälsosamt baserat på min hunger?

 

Där insåg jag att min kropp måste ha fått någon form av rubbade hunger och mättnadssugnaler. Från att hungern varit helt avstängd hade den nu blivit helt brutalt överaktiverad och jag hade bara gått i medvind med den utan att se konsekvenserna komma flygande. Nu skulle en förändring göras. Jag måste ner i vikt innan jag förstör mitt liv!!! Så, jag började träna som en idiot, varje dag. Gick sällan på lektionerna i skolan, mest för jag tyckte de tog upp mer tid jämfört med om jag pluggade hemifrån. Sen kunde jag få in mer fysisk aktivitet om jag pluggade hemma. Jag försökte röra på mig så mycket som möjligt, men det fick mig inte att gå ner något alls, ärligt talat. Jag åt fortfarande för mycket för att tappa i vikt, uppenbarligen. Är dock glad över att jag tränade mig stark och vältränad trots att musklerna isolerades av fett. 

 

Där på vårkanten träffade jag en kille och det blev mindre tid till träning.. eller ja, det är väl en prioriteringsfråga, men man kan väl säga att det blev lite för många och långa filmkvällar i stort sett varenda dag. Även under sommaren. Ja, jag tränade väl och höll i gång men brydde mig inte tillräckligt om kosten och lyckades inte minska mitt intag, vilket jag nu ändå hade insett att jag måste göra för att gå ner mina överflödiga kilon. 

 

Hösten kom, jag började på den andra praktikperioden och störttrivdes! Dagarna var långa och jag började träna på gym efter jobbdagarna i kombination med att jag kämpade hårt för att äta så lite som möjligt för att inte lida. Jag spenderade nu kvällarna på egen hand med min träning. Det hjälpte mig att bearbeta ett stort svek denna höst. Träningen höll mig ovanför vattenytan och var mest till för att häva mina känslor denna period. Viktnedgången kom på köpet. Jag gick ner 5 kg och vintern var åter där. 

 

Våren och ljuset kom återigen. Den 8 mars, på internationella kvinnodagen, bestämde jag mig. Nu ska jag sluta äta. Jag ska göra mitt yttersta för att bli av med skiten någon gång. En gång för alla. Nu ska allt bort!!! Jag skrev ett manifeste, ett dokument där jag bokförde allt jag tänkte och hur jag resonerade med mig själv. Det är ganska sorgligt att läsa i efterhand för det var verkligen en rejäl misshandel jag genomförde inser jag nu i efterhand. Åt verkligen minimalt och jag ser på bilder från denna tid att jag ser så sjukt blek och livlös ut. Höll samtidigt på med den väldigt krävande c-uppsatsen, den absolut jobbigaste perioden på utbildningen. Den krävde verkligen all tid och energi. Här var jag återigen väldigt avstängd och trivdes med det just där och då för att dämpa stressen. För stress var det. Jag blev också väldigt besatt av vissa saker och utvecklade väldigt mycket tvångstankar under denna period. Skulle säga att bantningen var 50% för att gå ner i vikt och 50% för att dämpa stress och psykiskt lidande. 

 

Jag gick ner 20 kg innan sommaren 2019, dvs på 3-4 månader. Sommaren gick och jag slutförde c-uppsatsen under sommaren inklusive opponeringen i början av hösten 2019. Denna höst flyttade jag bort från stan till en riktig lägenhet i fin miljö. Där bor jag nu och trivs. Nu ska jag börja äta normalt och hälsosamt igen tänkte jag när jag flyttade. Nu måste jag skärpa mig och äta balanserat, varken för lite eller för mycket. Jag var ju normalviktig igen och ville verkligen bibehålla denna vikt på ca 50 kg. Jag hade nu även planer på att börja träna hårt igen - något jag inte alls orkat göra under den snabba viktnedgången under våren. Man orkar inte träna hårt när man  knappt äter. 

 

Jag började köra på gymet här i huset och även på friskis och svettis där jag skrev in mig hösten 2018, där när jag bedövade mina trauman och jobbiga känslor. Jag byggde upp min nu rätt svaga kropp och byggde upp de muskler som man förlorar under snabb bantning. Vill verkligen inte rekommendera snabb bantning. Det bryter ner både kropp och själ! Hur som helst så fortsatte jag med träning och bra kost och höll i det fram tills senhösten 2020. Jag hade ätit väldigt enformigt och strikt under en lång period och fick nu för mig att jag inte orkade leva så strikt och planerat hela tiden. Så, jag beslutade mig för att bli mer fritänkande. Jag skulle börja bli mer avslappnad när det gäller kost och ätande och inte fundera så mycket på det. Så jag började gå mer efter hunger och äta hur mycket jag kände för att äta istället för att planera hela tiden. Vipps så hade vi gått upp 10 kg igen och lite därtill. Detta hände alltså förra vintern kan man säga. Märkte åter igen inte viktuppgången förrän jag ställde mig på vågen och insåg faktum. Sen dess har jag haft svårt att gå ner dessa kilon, men har en långsiktig plan och den fungerar sakta men säkert.

 

Vad ska vi säga om allt detta då? Vi kan ju säga som så, att jag har bantat sönder mina hunger och mättnadssignaler, vilket gjort att jag nu måste bestämma, planera och räkna ut hur mycket jag bör äta hela tiden för att vara viktstabil och just nu försöka bli av med skiten. Jag har förstört det som är normalt för de flesta - att äta baserat på hunger och mättnad. Det spelar ingen roll hur bra kost jag äter, jag måste vara disciplinerad. Äta lagom mycket och verkligen fundera på vad som är lagom för min del. Jag försöker att fokusera på bra livsmedel men lchf är ett minne blott, denna diet är alldeles för energität. Gör inte samma misstag som jag. Gå ner eller om du behöver gå upp, i lagom takt. 

 

//S