sofria.blogg.se

Jag har alltid känt en fruktan över att bli äldre. Att bli äldre innebär att saker och ting förändras och jag tror det är förändringsfaktorn som skrämmer mig mest. Jag klarar inte av att saker förändras helt enkelt. Det stressar mig. Det skapar separationsångest både när det gäller personer, miljöer och situationer.

 

Övergången mellan mellanstadiet och högstadiet är ett konkret exempel, om vi ska resa lite i tiden. När vi började högstadiet förändrades alla över en natt. Klädstil, beteenden, umgänge. Egentligen minns jag bara högstadiet som en tröttsam dimma, där vi satt i korridorerna med böcker i händerna och väntade på nästa lektion. Jag satt och dagdrömde på lektionerna och var ganska ointresserad av allt utom musik, bild och syslöjd.

 

Jag valde att inte följa med i den tonårsförändringsprocess som alla andra, eller de flesta såg som en naturlig och ofta spännande del i deras livshistoria. När de andra gick till ungdomsgården där det hölls discon på helgerna, stannade jag hemma på mitt rum. Jag kunde inte för mitt liv förstå vad som var så roligt med disco. Jag dansade streetdance tre gånger i veckan, så att dansa älskade jag men disco?

 

Att börja gymnasiet gav mig hopp. Jag flyttade 10 mil för att gå gymnasiet i Sundsvall och flyttade därmed hemifrån som 16-åring. Jag hade länge sett fram emot den dagen jag skulle få ha mitt eget. Det kändes stort och spännande. Jag blev nästan manisk över känslan att ha flyttat hemifrån och att dessutom bo i en stad, efter 16 år i en liten håla.

 

När skolan väl drog igång kom också den dagliga ångesten. Det var ny skola, nya människor, nya krav. Efter några veckor fick jag trots allt ett par vänner som jag tyvärr inte längre har någon kontakt med och jag trivdes ändå bra större delen av gymnasietiden. Jag hade mitt liv i Sundsvall och de flesta helger åkte jag hem till mitt andra liv i Ånge. Jag hade fortfarande några vänner kvar där på den tiden, även om jag redan då hade tappat de flesta.

 

Nu låter det som att jag är ganska obrydd när det kommer till att tappa eller förlora personer. Men ni ska veta att detta är det jag gråtit mest på grund av i mitt liv. När jag insett att en person, som en gång varit en betydelsefull person, numera inte finns kvar. Hen finns inte kvar för mig och jag är betydelselös inför denne. De dagar när vi skrattat åt ingenting. Tillsammans genomgått gråt, press och ångest och hjälp varandra att resa sig upp igen. Dessa dagar är nu ett visset, sönderförmultnat löv på en lerig skogsstig i november. Finns inte mer. Allt är borta. För alltid.  Förändrat.

 

Sedan gymnasiet har jag flyttat mycket. Gått utbildningar och kurser. Jobbat desto mindre. Aldrig blivit bofast. Vart jag än flyttat har det varit ett hopp om att trivas, eller till och med bli lycklig. Jag har alltid gillat att flytta och att resa, se nya platser. Men vart jag än har sökt mig så har jag alltid saknat något på de platser jag flyttat ifrån. Det har känts sorgligt att tänka att jag aldrig mer kommer att träffa de personerna igen och aldrig mer sätta min fot på de vägar jag en gång vandrade dagligen. Det gör ont att minnas de glada stunder jag upplevt där och veta att de aldrig kommer att återupplevas.

 

Till och med jobbiga stunder kan jag sakna. Bara för att de aldrig mer kommer att kunna återskapas.

Egentligen vill jag bara gå tillbaka i tiden till 2015 och stanna där. Det var då den livsavgörande förändrigen gällande min synnedsättning blev påtaglig och allting har varitr väldigt svårt sedan dess. Det är en typ av förändring som jag aldrig kommer att få återställd eller fixad. Ett trauma.

 

Men jag saknar också dagligen, förutom min syn, många personer, platser och händelser otroligt mycket. Kommer alltid att göra. Jag kommer aldrig kunna acceptera att människor måste försvinna på olika sätt. Även om jag vet att det måste ske. Måste man acceptera allt? Jag tror att vi måste få sörja det vi har förlorat, men utan att drunkna i sorgen. För, vad är det för liv om vi låter sorgen ta över? Lättare sagt än gjort. 

 

 

 

 

//S