sofria.blogg.se

Mina ögon har krånglat i över sju år nu. Det började i slutet av 2015. Då var det synnerven. Den var blek och nedbruten. Ingen förstod vad det berodde på. Jag röntgade hjärnan för att se ifall et var en hjärntumör som låg bakom. Det var det inte. Jag gick hos neurolog. Gjorde ryggmärgsprov och testades för MS och andra neuroligiska sjukdomar. Jag var även hos lungspecialist och reumatolog. Ingen orsak kunde fastställas. 

 

Började plugga i Östersund och synen var ganska stabil, försämringen stannade av, tror till och med jag märkte en förbättring. På våren 2017 började jag märka att jag knappt kunde se någonting alls när jag var ute i dagsljus. Det blev bara kritvitt när jag var ute och då menar jag bokstavligen kritvitt. Jag såg inte vart jag gick eller människor jag mötte. Fick panik och kontaktade ögonkliniken återigen, efter en period då jag ändå känt en viss hoppfullhet om att synen skulle hålla sig stabil. Då visade det sig att mina näthinnor var helt paj. Fick laserbehandla ögonen 14 gånger totalt och sen lugnade det ner sig i näthinnan. Jag kände hopp igen. 

 

Åren gick. Vintern 2021 började jag märka att snön blev grå trots att den var vit. Även nu märkte jag en rejäl ljuskänslighet och jag började oroa mig igen. Hade även fått höra att har man väl behandlat ögonen så är de mer sårbara och känsliga för andra åkommor... så som grå starr. 

 

En lite halvt nonchalant läkare undersökte ögonen. "Du har fått en ovanlig typ av grå starr som främst drabbar yngre och som inte beror på åldrande. Den här typen utvecklar sig snabbt och du kommer snart ha det på både vänster och höger. Operation är det enda sättet att åtgärda det".

 

Jag valde att avvakta med operationerna. Ville vara helt säker på att det verkligen inte fanns nåt annat, alternativt sätt att få bukt med detta. Jag avvaktade hur som helst och ville se om det verkligen stämde (har svårt att lita på folk). Kommer det verkligen bli värre inom kort? Kanske finns det en liten chans att han har fel? Jag avvaktar...

 

Det blev inte bättre. I slutet av 2022 hade jag bara 4% syn kvar på höger öga och 13 på vänster. 

Med de bästa glasen var det ca 10 och 20% vilket fortf är väldigt lite. Man ska komma ihåg att 100% syn är vad som klassas som normalt och det minimum som är normalt. Många har över 100% dvs 1.0. Man kan till och med ha 200% vilket motsvarar 2.0 och då ser man riktigt bra. Så bra såg jag nog som barn, jag var den enda i familjen som slapp glasögon fram till att det där med synnerven hände.

 

Hur som helst. Jag bestämde mig nu för att operera det värsta ögat, det med 4% syn, höger. Vi skulle ta det efter jul och nyår, i januari. Operationen gick bra. Synen blev helt klart bättre. Jag visste att vissa risker fanns, särskilt om man som jag hade laserbehandlat näthinnan. Ögat var skört och komplikationsrisk fanns. Men det gick bra. Ögat klarade sig. 

 

Nu ville jag absolut operera även vänster. Så fort som möjligt! Det gick ju så bra med höger. Jag såg så mycket bättre, även om jag inte tog mig upp till över 70% med de bästa glasen så var det ju bra mycket mer än 4, eller 10 % med glas. 

 

Jag hade väldigt ont i ögat efter den andra operationen. Kunde knappt hålla det öppet. Visst, det gjorde ont även i höger öga efter den operationen. Det kan dels bero på själva ingreppet (att byta lins), men även på att man faktiskt får in en mycket större mängd ljus till ögat vilket är ovant. Det var också så att efterbehandlingsdropparna som var viktiga att ta efter operationen, var slut på alla apotek i hela stan. Så jag blev utan droppar. Ringde upprört till sjukhuset men de kunde inte heller fixa fram några. Jag beställde dropparna på nätet - men blev utan de första 4 dagarna efter operationen. Det hade ju gått bra med höger, kanske går det bra även utan dropparna. 

Efter en vecka av värk gav värken ialladall med sig. Jag skulle göra ett återbesök efter en månad så jag avaktade med att ringa och fråga om det verkligen var normalt med en veckas värk i ögat. 

 

Synen var fortafarande suddig när jag efter en månad skulle på återbesöket. Tänkte att jag kanske var väldigt närsynt på det ögat bara. Mer närsynt än höger. Att det var därför jag såg bättre på höger. Bilder togs och jag fick inte svaret direkt. En läkare skulle ringa när det analyserats. Det tog på riktigt 3 veckor innan läkaren ringde. Men iallafall. Jag stod och väntade på bussen en morgon. 

"Hej Sofia, nu har vi kollat på bilderna från återbesöket och vi kan se att du har fått en svullnad i gula fläcken. Du ska ta ögondropparna som du har fått på recept i en månad och sen får du komma hit på återbesök. Ibland kan man behöva ta injektioner om det inte hjälper med dropparna". 

 

Det jag hade befarat hade nu hänt. Om man läser om gula fläcken finns det inte jättemycket positivt att läsa. Jag läste på och livet blev en mardröm, på bara några minuters läsning förändras mitt sinne till känslor av hopplöshet och ånger. Jag skulle aldrig ha gjort operationen. Jag grät resten av dagen och sen jobbade jag på som vanligt på Wargentinskolan, innan det hade gått en månad och behandlingen skulle utvärderas.

 

I tisdags var det återbesök. Jag fick ledigt från jobbet. Ögat såg inte bra ut. Det hade blivit värre och jag kommer att få en injektion, sa läkaren. "Om tio minuter ska du få en spruta i ögat, du går ner till operationsväntrummet där borta. Ja juste du har väl opererat dig där förut så du hittar nog". Ringde mina föräldrar i panik. Jag var i chock. Vad hände precis? Vad händer mig, just precis nu.

 

En grönklädd kirurg kom fram till mig i den stol jag hade hänvisats till för att få bedövning mm. Han sa att han kommer att ge mig sprutan i ögat. Han pratade och förklarade hur allting gick till men jag kunde inte höra vad han sa. Allt var bara panik, overkligt. Han frågae hur det känns. Jag brast ut i gråt. Hade hållit igen gråten att jag kunde ända sen första läkaren berättade om ögat och att det såg illa ut. Det var bara en kvart sen hon berättade och chocken kanske hade börjat klarna. Kirurgen trodde nog att jag var rädd för sprutan men själva ingreppet var nog det minst jobbiga. Det var beskedet som  gjorde mig skräckslagen och förkrossad.

 

Jag hänvisades in i operationssalen. tre andra grönklädda kirurger stod där och väntade på mig. Hej sa jag med tom blick och satte mig i stolen. Det var ungefär som en tandläkarstol där man fälldes ner. Ett skynke tejpade fast i ansiktet och där ögat var klipptes det upp. Han bad mig kolla ner till höger. Troligen för att slippa se när sprutan stacks in i ögat. En brunaktig fläck dök upp när han stack. "Oj jag ser blod!" utbrast jag chockat. "Det är läkemedlet du ser" sa kirurgen lugnande. Med ledsen blick gick jag ut från sjukhuset och tog bussen hem.

 

Jag ska tillbaks efter en månad igen och ta ännu en injektion. De börjar med tre sprutor. Om inte det hjälper kommer det fortsätta. Det ser inte bra ut. Nya kärl har bildats bakom gula fläcken som är svullen och dessa kärl kan när som helst spricka. Det är därför man får sprutorna. Men jag ångrar att jag började läsa om det här med gula fläcken och nybildade kärl. För det finns ingenting positivt att hämta av just den här ögonskadan. Grå starr till exempel, är inte särskilt allvarlig. Då visste jag att det gick smidigt att ta bort. Då kände jag hopp. När det åtgärdats skulle jag se bättre.

 

Nu lever jag under hot. Jag har fått boka av alla resor jag tänkt göra i sommar. Om ett kärl spricker i ögat måste jag ha nära till sjukhus. Jag tänker på det hela tiden. Mitt lilla, blågrågröna öga. Varför? 

Jag gråter ofta. Varje dag. Varför blev det såhär? 

 

Ibland ställer jag mig på järnvägen. Mitt på spåret som passerar här i närheten av min bostad. Tänker att jag lever ialalfall. Folk kan dö på fläcken. Av en tågolycka, bilolycka, en dödsskjutning, av en hjärtattack. Dessa personer var helt ovetandes. De hade kanske inga problem, inte en enda aning om att de skulle dö idag, nu. De hann inte ens älta deras död. De trodde de skulle få bli gamla. Dö av ålderdom eller i värsta fall åldersrelaterade sjukdomar. Men inte dö plötsligt. 

 

Jag kämpar med att få perspektiv och visst går det att filosfera på alla möjliga sätt. Det här med livet, döden och allt därimellan. Jag är så sjukt rädd bara. Båda mina ögon är sköra och vänster lever farligt. Om svullanden inte går ner förlorar man synen tillslut. Om ett blodkärl brister kan det bli rejält alvarligt. Om vänster krånglar kan mycket väl höger också börja krångla. Jag tror att ett liv i mörker är någonstans mellan att leva och att vara död. Vad tror ni?

 

Jag befinner mig i en evig rädsla att hamna i detta tillstånd. Att leva i mörker, på gränsen till döden. 

 

Fortsättning följer...

 

 

 

//S