En missbrukare berättar
Jag vet inte varför det blev såhär. Kanske behövde jag något som bröt eller kryddade till den grå vardagen.. Jag behövde en tröst och saknade människor att bli tröstad av. Så istället valde jag missbruket. Det var egentligen ganska självklart, det var det som fanns tillgängligt och jag behövde något för att stå ut. Något som höll mig vid liv.
I början var det ganska oskyldigt. I början var det inget missbruk. Det var det bästa jag visste, jag älskade känslan av berusning, men jag lyckades ändå finna andra, konkurrerande lyckoämnen i livet, i tillräcklig dos för att utstå allt som var jobbigt. Åtminstone en begränsad tid. Träningen, event och aktiviteter med de få vänner jag ändå hade, framtidsplaner, shopping, eller att bara njuta i vårsolen. Jag kämpade hårt för att hålla mig sysselsatt genom enligt mig hälsosamma beteenden.
Plötsligt krashade allt. Relationer, jobbet och hälsan. Vänner lämnade mig och jag förlorade jobbet. Tankarna om och känslan av misslyckande gjorde mig likgiltig inför substansens negativa konsekvenser och höga skaderisk. Jag skulle vilja påstå att jag lade mig platt, jag gav upp. Det spelade ingen roll. Det fanns ändå ingen ljus framtid att värna om.
Det dröjde inte länge innan folk började bli misstänksamma. Två gånger blev jag tagen på bar gärning av folk i min närhet, men ingen brydde sig särskilt mycket. Jag antar att jag var tillräckligt fungerande i vardagen och gjorde mitt jobb som jag skulle, trots att jag alltid var lite utstött. Eller då var det bara min känsla. Ensamheten hade alltid jagat mig och värre blev det ju mer makt missbruket fick.
Jag tänkte fortfarande klart och utåt sett fungerade jag fortfarande normalt. Jsg visste precis vad jag gjorde. Jag klädde mig noggrant och såg vårdad ut. Åt så pass bra att jag inte förlorat särskilt mycket i vikt. Folk visste ju att jag tränade. Även om jag nu hade slutat även med det. Missbruket var min enda kvarstående vän och allt jag levde för. Någonstans hoppades jag att det kunde bli ersatt med något annat, så som fungerande relationer. Kanske till och med en partner. Men det kändes så långt bort att jag ganska snabbt gav upp den tanken när den väl dök upp.
Skam och skuld. Fastlåst i substansens hårda grepp. Ingen visste vad jag höll på med och ingen la sig i att jag isolerade mig. Kanske trodde folk att jag hade nåt vettigt för mig. Kanske ville de bara låta mig vara.
Jag vaknade upp på ett stengolv en dag. Mindes ingenting. En lång dam med krokig näsa kollade häpet mot mig. Undrade om jag svimmat av värmeslag. Jo så var det nog, svarade jag matt. Sedan staplade jag därifrån. Hem till ensamheten igen.
Fortsättning följer...
//S
